Ambivalenta pojkar

Vad är att leva? Är det att stå 10 meter från dom andra på busshållsplatsen som man ser varje morgon mån-fre? Är det att släppa lös på krogen med 2 promille i blodet och då prata med personerna på busshållplatsen? Eller är det att säga att man ska ut och resa och lära känna nya människor och lära sig språk och så åker man på en bartenderkurs på ett svenskt kollo på ayia napa? Eller är det att sitta och hoppas att ditt livs kärlek kommer fram och raggar upp dig på krogen så du kan leva lyckligt med personen resten av livet? Eller är det att försöka anpassa sig till ett gäng och hålla med om allt utan egen uppfattning? Eller är det kanske att bli kär i första bästa som ger dig lite bekräftelse?

Jag vet inte vad, men beteendet är något man känner igen, speciellt från landet Sverige. Var på Sveriges frizon(krogen) igår. Jag blir nästan ledsen när man ser hur folk klär upp sig efter andras vilja, är på ett sätt som andra vill, och framförallt, är så fruktansvärt bekräftelseberoende!
Jag har fått lära mig att för att vinna något måste man våga. Finns anledning till att uttrycket "snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor". Och det stämmer. Jag, som hockeyspelare är väl medveten om detta. Om jag inte skjuter kommer jag inte ge mig en chans att göra mål. Sen om pucken går i mål är en annan sak, men jag har iallafall gett den en chans att gå i mål genom att skjuta.....

Jag ska berätta när jag kände att jag levde. Det var en dag när jag åt lunch med dom ambivalenta pojkarna. Vi satt och åt och plötsligt såg jag en tjej som jag fann väldigt vacker jobbandes i en butik alldeles i närheten av där vi åt. Jag kunde knappt slita blicken efter det att jag sett henne och mina vänner bara skratta och försökte få med mig i konversationerna som jag knappt brydde mig om. Sen sa jag till dom på skoj att man skulle gå fram och säga till henne att man tycker hon är vacker. Snabbt svar från dom båda, GÖR DET! Nej det kan jag väl inte göra;sa jag snabbt.
Plötsligt blev jag väldigt nervös för tanken av att gå fram och säga det hade mer eller mindre blivit något som jag skulle göra om jag vågade. Att släppa svenskheten och gå fram ärligt och säga något till en människa, kasta sig ut, ja helt enkelt skjuta!
Vi reste oss och grabbarna sa, gå in nu, men jag fega och gick vidare, magen kändes stel och munnen var torrare än en libress. Grabbarna bara sucka och sa vilken fegis jag var och att jag aldrig skulle gnälla på någon. Då tvärvände jag, klev in på butiken och gick fram till kassan där tjejen stod med sina tv arbetskamrater. Jag fick ögonkontakt med henne och sa -Jag måste få säga en sak, du är väldigt vacker. Jag har kollat på dig nästan hela lunchen nu och jag var bara tvungen att säga det. Tjejen sken upp med ett leende som jag alltid kommer minnas.
Jag sa sedan till tjejen och arbetskamraterna att dom fick ha en fortsatt bra dag och gick sedan min väg. Känslan i magen efter detta var bland den skönaste jag kännt. Att ha tagit mig över tröskeln och vågat säga detta gav en sån fruktansvärd adrenalinkick att oavsett om hon tycker jag är dum i huvuet,ful, äcklig, söt, snygg så är jag en vinnare i alla lägen. För jag hade tagit en chans, nu visste hon vem jag var iallafall, vilket hon aldrig hade vetat om jag inte gått fram. Sen om jag nånsin ser henne igen är en annan sak, men Jag har iallafall kännt på HUR DET ÄR ATT LEVA!

// V