Ambivalenta pojkar

Igår spelade jag en viktig kvalmatch som vi lyckades vinna. Som vanligt efter matchen är den första jag ringer pappa för att växla några ord om matchen, få refklektera över vad man gjort och så vidare då min pappa spelat på hög nivå och har stor kunnande och är en min största förebild, även om jag aldrig skulle erkänna det för honom. Men min pappa har också ett syndrom, som kännetecknar många svenskar, en sida som jag också kan ha en släng av, negativitet. Som samtalet igår, jag börjar prata om matchen i allmänhet som vi vann och hur det gick för mig och så vidare. Pappa lyssnar och är förstående men till slut blir det för mycket positivt snack och det måste tydligen komma en negativ kommentar. "Ja men såhär skulle ni ha spelat i dom andra matcherna också, då hade ni legat först i den där serien". Ja jo det är klart det, men det är svårt att få en match ogjord och dessutom när han säger det låter det nästan som hans förtjänst, eller hans idé att spela som vi gjorde för att vinna. Det man istället kan fundera över är varför man inte istället säger; -Fan va bra, håll i samma spel på fredag så vinner ni då också! Nej det ska ses bakåt och det ska sättas upp backspeglar här och där! Nu tog kanske inte detta så hårt igår på mig men jag fick mig en tankeställare, varför man inte kan få behålla det positiva nångång utan det ska hela tiden vara ett MEN nånstans....
Nu är inte bara min pappa bra på det här, utan det var bara ett exempel. Jag har alldeles för många i min närhet som bara ser det dåliga! -Ååh idag är det fint väder ute! -Jaha, men imorgon blir det regn!
Nu är jag kanske själv inte världsbäst på att vara positiv, det vet jag mycket väl, men är det någon sak jag verkligen lärt mig av mina månader i värmland så är det att om är positiv så går livet mycket lättare och man mår mycket bättre. Det säger sig självt kanske men för alldeles för många så är det inte självklart. Det handlar om att se möjligheter, inte omöjligheter. Är man positivt inställd så kan man ta negativa händelser bättre, för man har fram till dess mått bra, istället för att förutbestämma att det ska gå åt helvete och leva efter det för att sedan kunna säga " Vad var det jag sa?!"

Nu ska jag gå emot mina principer och göra så jävla ont och avsluta med ett citat på engelska.

"If I'm wrong I am right"- Chasing pavements (Adele)

//V