Ambivalenta pojkar

Efter att ha vara ointresserad av att göra någonting i fredags så hakade jag på min kompis förslag att kika förbi ankan. Men så här i efterhand så skulle jag lika gärna ha varit utan kvällen även om jag fick lite nytt bloggmaterial. Det första man möts av när man kommer dit är en lång lång lång kö med en massa fulla människor och en massa gruff. Tanken slår mig, vilka är det som gruffas egentligen i kön? Ganska så givet som min gissning så är det 150 cm killen med mindervärdes komple som måste göra sig höljudd för att synas och därmed blir det han som hamnar i bråk, för att någon av misstag råkat kliva på hans 38:or!

När man väl sedan kommer in så är det första man får se en bar, där killen som skulla ha prioriterat lite benböj också står och spänner sig i en tajt v-ringad t-shirt med en jävla drake och cool skrift på.  Att han börjar bli tunnhårig har han lyckas dolt med att platta ut luggen och sedan vaxa den så den spretar lite nonchigt. Med honom står hans innebandy-polare i varsina rutiga skjortor i olika färger. Även på dessa skjortor står det nåt coolt på ryggen spm är inbroderat, känns som att det ligger samma designer och företag bakom dom flestas kläder här ikväll.
Men iallafall så är killarna dräggfulla, som dom vart sedan förfesten då man druckit redbull vodka och skritit sig hesa till "trubaduren" på repeat! Och man kan ju inte undgå att störa sig på dom, för det gör man, men det finns värre saker här ikväll som får en att fundera om man verkligen har något vettigt för sig dom närmsta 6 månaderna.

Att dom flesta tjejerna ser i stort sett likadana ut har man börjat vänja sig med. Skulle vara kul att rada upp dom utanför i storleksordning. Synd att man inte kan stoppa i dom i varandra sen för då hade vi haft en livs levande ryss-docka!
Men dom stör mig inte speciellt mycket heller än sån här kväll. Plötsligt slänger dj igång "summer of 69" och grabbarna från baren rusar in på golvet som om det vore världens bästa låt. När ska den jävla låten arkiveras långt ner i någon gruva, jag skriver på. Skicka med "trubaduren" också när ni ändå håller på.

Men Åter tlll vad som får mig att vilja spendera 6 månader på kumla. Killen som sitter bredvid, som tror han är King över hela stället. Han tycker han är lite coolare än alla andra, för att han har ett par glasögon med sånna där stora bågar som tydligen ska vara mode. Att han sedan klär sig som att han är programledare för filmkrönikan ska vi inte tala om. Men det roligaste av allt är killen tror att han är helt unik i sin stil, men i själv verket är 30 andra killar också klädda som "kulturvetare". Men hans sätt att dominera bordet han sitter vid och få dom andra att tycka han är king gör mig äcklad och jag vill bara gå fram och knäcka brillorna han har. Han har ju ändå inte dålig syn, så varför brillor?!?!!  Att sen tjejerna tycker han är "sååå rolig" är ju iof förståligt, det är ju alltid accepterat att kramas och hänga med en homosexuell. Men grejjen är tjejer, killen är inte homo, men modet är metro, så jag förstår att det kan vara svårt att se skillnad. Men det är det som får mig att vilja slå killen hårt!
Låt dom som är bögar på riktigt göra det dom gör, det är deras grej! Finns inge värre än när en heterokille spelar gay, för det är i själv verket dom som är dom största homofoberna!

Puhh andas ut...... ha en trevlig söndag!

// V

• Om du fortfarande är barn
• Om du har över 2,0 i promille
• Inga undantag accepteras

Vi på ambivalenta har en liten förkärlek till en speciell händelse som sker varje vecka, student-torsdag på ankan. Tyvärr är inte denna torsdagkvällen då ankans besökare kommer få njuta av våran närvaro, men jag tänkte ändå ge lite tips för kvällen och även för er som ska ut i helgen.
Jag har en vän från min tid nere i blekinge som är riktigt duktigt när det gäller utgång och kan dom här små knepen som gör kvällen till en höjdare. Hans första tips är ödmjukhet, det är vad som tagit han till där han är. Om du är inte är ödmjuk, är du chanslös på krogen. Tips 2, håll dig nykter och drick sprite! Det ser ut som du dricker en drink, du behåller din status, men ändå har du kvar ditt omdöme, du vill aldrig följa med en träskpadda hem. Och till sist, för att du ska få ut maximalt av dina extremt bra danssteg, ta på en extra tjock strumpa på foten! Det gör att skorna sitter tajtare och du får ett smidigare och snabbare danssteg, vilket gör att du ror hem trofén!
Hoppas ni alla får en grym utgång och att tipsen tar er till nya höjder!

// V

När jag slog upp tidningen i morse och läste om ett mord som begåtts , ser jag till min besviklese att fotot av den misstänkte gärningsmannen (som med absolut största sannolikhet kommer att dömas), som vanligt, är pixlad och censurerad. Är inte det lite trist?

Givetvis vill man se vad det är för personer som begår brotten som blir stora i media. Frågan jag ställer mig varje gång jag (inte) ser den misstänkte på bild media, är varför man väljer att publicera en bild där man ändå inte ser vem eller hur gärningsmannen ser ut. Ett foto, vet vi alla, är till för att avbilda verkligheten. När vi då inte får se den ursprunliga bilden, blir det då helt meningslöst med ett foto/bild av den misstänkte. Varför gör media så? Som belöning för oss (laglydiga?) tidningsläsare borde vi få se gärningsmännens bild publicerad i tidningen.

Men för en sekund råkade jag visst glömma att jag bodde i, lagomlandet, Sverige. För inte ska väl en person som begått en grov kriminell handling få sin personliga intigritet så kränkt? Nej nej nåt så obarnhärtigt kan man väl inte göra?
Det är väl just detta man borde göra! Som liten fick vi väl alla lära oss att stå för våra handlingar och ta konsekvenserna av dem. När man tänker på offrena och deras anhöriga anser jag att det minsta man kan göra är att man kan publicera namn och bild på gärningsmännen. Nu ber jag väl om för mycket, för såvitt jag vet bor jag fortfarande kvar i samma land som inte vill orättvist behandla någon. Inte ens en kallblodig mördare...

Visa antingen hela den verkliga bilden eller ingen alls.

//F

Kikade in på låtsas-nyhets-sajten, aftonbladet.se för att kolla om det hänt något totalt ointressant som man kan driva tiden med. Till min förvåning hittade jag, för en gångs skull,  någonting högst intressant. En artikel om Josef Fritzl...

Enligt Josef själv ska han haft en svår uppväxt och han anser sig vara född till våldtäktsman, men trots detta har han "lyckats behärska sig långa stunder". Enligt uppgift ska han ha planerat kidnappingen på sin egen dotter undet tiden han avtjänade ett 18 månaders fängelsestraff för våldtäkt. Han ansåg att detta skulle vara "den perfekta lösningen" på hans problem och att han skulle kunna "leva ut" sina högst sinnessjuka fantasier.

Såhär i efterhand anser han med andra ord att han lyckats på bästa sätt, få har blivit drabbade av hans onda och sjuka tankar. Det är alltid skönt med folk som kan se tillbaka på sina handlingar och med lite perspektiv kunna erkänna sina eventuella misstag. Att man inte i efterhand kan inse vad man förorsakat och förstört för andra människor, särskilt efter en sån här grej, är väl ganska sjukt. I Josefs värld har han alltså tagit rätt beslut och gjort det bästa för varje situation. Vi måste ju berömma att han har en egen uppfattning och inte faller för det berömda "grupptrycket". Det är väl kanske det enda positiva man kan säga om en sådan sjuk man.

Med facit i hand kanske Josef trots allt inte är den sunda, logiska och friska mannen han själv anser att han är?

//F

Jag mötte min före detta handledare från förmedlingen Britt-Marie nere på staden. Hennes ensamma blick mötte mina ögon, jag såg att hon fick gråten i halsen. Säkerligen tänkte hon tillbaka på alla fina minnen vi delat under våran tid tillsammans. Det var lite nostalgi i luften, det tror jag vi båda kände.

Lite försiktigt vågade hon sig fram till mig och  viskade i mitt öra att saknaden var obeskrivlig. Med tårfyllda ögon frågade hon om jag inte ville ta henne tillbaka, hon ville uppleva fler möten med mig. Hon suktade efter att få uppdatera min arbetsmarknadsprofil, komplettera mina meriter och hjälpa mig mot ett nytt liv. Hastigt sträckte jag på min kropp, med blicken i skyn och skrattade mitt mest överlägsna och elakaste skratt - heheho ho ho. Nejdu Britt-Marie, i mina ögon excisterar du icke längre, sa jag och gick min väg. I samma ögonblick som jag kände mig fruktansvärt mäktig och stolt ringde väckarklockan bredvid sängen. Och lika fort som känslan uppstod, försvann den.

Kanske var tiden med Britt-Marie inte så dum?

//F

Ja vem är egentligen guds bästa barn? Man har ju hört uttrycket " han är ju inte guds bästa barn", men då funderar man ju vem som egentligen är guds bästa barn! Jag har funderar lite över det här men till slut tror jag nog ändå att jag hittat svaret på denna fråga. Jag går tillbaka i tiden, ca 1 och en halv månad, jag och mina kompanjoner var och åt lunch på ett av stadens lunchställen. Plötsligt under våran måltid kliver en man in, nästan 2 meter lång, mörkhårig med glimtar av silver, rock, en liten halsduk snyggt knuten runt halsen och ett entourage på 4 st med sig. Men det som chockar en mest är hans aura när han kliver in på stället, han fullständigt äger hela rummet där han kliver in och han gör det endast med sin värme och sitt mjuka leende. Hans entourage svansar efter honom in och går snabbt och beställer lunch slår sig ner vid ett bord precis bredvid oss. Själv beställer han en kaffe latte och tar sig till bordet och frågar snabbt med sin mjuka och varma röst, " Ska vi inte sitta ute?" En i entouraget säger "nej det är så kallt!", okej säger mannen då sitter vi inne, på ett så ödmjukt sätt att man nästan blir tårögd. Mannen tar av sig sin rock och sin halsduk och slår sig ner vid bordet, bordet som står så nära vårat bord att vi nästan kan ta på hans aura. Plötsligt vänder han sitt ansikte mot vårat bord och vi ser vem mannen är, Ernst Kirchsteiger, Svt:s egen mysfarbror. Jag trodde aldrig man skulle kunna gilla en farbror som han men man kan inte låta bli. När han sitter där vill man bara krypa upp till han och be han berätta en saga för en och sen få somna i hans famn.
Under slutet på våran Lunch har plötsligt en kråka tagit sig in på stället och vi får plötsligt kontakt med Ernst då vi sitter och skämtar lite om kråkan och vad som kommer vara på Lunchmenyn under morgondagen. Under det här tillståndet är jag nog så nära nirvana man kan komma och det är aboslut ett av mina topp 3 moments här i livet. Hela situationen avslutas med att Ernst, ödmjuke Ernst, reser sig för att hämta personal och hjälper dom att få ut kråkan i friheten. Jag inser då att jag träffat han, Guds bästa barn......


// V