Ambivalenta pojkar

Jag brukar ha en liten förkärlek till att berätta historier om min barndom och ikväll är en sådan kväll då jag tänkte lätta mitt hjärta lite.
I ornäs där jag växte upp gick jag mina låg och mellanstadie på den lokala lilla skolan. Jag var idrottskille, så jag spenderade många av mina raster med fotboll, innebandy eller något annat som innebar tävling. Jag gillade att stå i centrum och roliga timmen var väl kanske då jag fick briljera som mest. Jag var ju lite av klassens pajas, sa vad jag tyckte och tänkte vilket verkade gå hem hos många.

Som tur var hade jag en kompis i klassen som också hade samma humor som mig, vilket gjorde oss till en grym duo sista timmen på fredagarna. Nu kanske inte våra uppträdanden var jävla bra egentligen, stefan och christer hade nog till och med kunnat klassas som bra i jämförelse med oss. Men det gjorde inget för klassen älskade oss ändå, en femtaklassares humor gillar ju iof stefan och christer så det gjorde ju kanske sitt.

Jag och min humor kompanjon blev väldigt bra vänner ett tag där i femman och vi gjorde roligt av allt vi kom på. Vi kom på smeknamn på lärare, skojade runt med klasskamrater. Vi kom på sjuka historier om ett julbords underlägg som fanns i matsalen, som vi sedan skrev ner och lämnade in som arbete och även läste upp på roliga timmen. Allt var frid och fröjd och jag hade en kompis som jag hade riktigt kul med.

En dag så lekte vi ute och plötsligt pratar vi om musik och min kompis säger att han gillar Elvis. Jag som då inte var nåt större fan av Elvis utan mer gillade otroligt coola BSB(Backstreet boys) säger då; " men elvis är ju inge bra, han bara åt och knarkade ju". Vi skrattade lite och lekte väl glatt vidare. Men jag anade nog inte vilken skada mina onda ord hade gjort.

Dagen därpå kom inte min kompis till skolan. Fröken ropade på morgonen upp att han var hemma för att han mådde det dåligt sen sa hon att hon ville i enrum tala med mig. Mitt hjärta började klappa snabbt och jag blev orolig vad jag kunde ha ställt till med. Fröken tog in mig till ett mindre rum och förklade att min kompis var hem för att jag hade mobbat honom. Jag blev iskall direkt och kände en klump i magen. Jag blev tvungen att ringa min mamma för att bestämma möte med henne och min kompis och hans föräldrar efter skolan. När jag pratade med mamma brast jag ut i gråt för jag visste inte vad jag gjort utan bara att jag tydligen skulle ha mobbat honom.

Senare på eftermiddagen var det då dags för möte. Jag hade gått och varit spänd och nervös hela tiden för vad jag hade ställt till med. Min mamma kom och jag mötte upp henne, hon verkade inte speciellt glad på mig över vad jag kunde ha gjort och rädslan jag hade skar sig genom hela kroppen. Vi kom in till rummet där min kompis, hans föräldrar och min fröken satt. Vi satte oss ner och min kompis mamma började tala om vad problemet var. Han hade blivit ledsen för att jag kallat Elvis knarkare och därför valt att stanna hemma från skolan. Det hela angav tonen på mötet och vilket JÄVLA Kalle-anka problem det egentligen var. Men när min mamma fortfarande återberättar det skrattar hon väldigt åt stämningen när hon tänker på hur hon håller sig för skratt när en fullvuxen morsa sitter och skäller ut någon annans son för att ha kallat Elvis knarkare. Ta en 11-åring på sånt allvar är ju ändå rätt skönt! Tänk då nästa gång du röstar, den här kvinnan har också rösträtt, kvinnan som ser en 11-årings ord som något livsalvarligt.

Ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden, för faan vad jag skulle ha sågat kärringjäveln idag! Men jaa vad gör man, lika bra att leva vidare Livet som "Mobbare" här på bloggen. För Elvis var faan fet och knarkare, jag säger ju som sagt bara vad jag tycker och tänker!

// V