Ambivalenta pojkar

Jag mötte min före detta handledare från förmedlingen Britt-Marie nere på staden. Hennes ensamma blick mötte mina ögon, jag såg att hon fick gråten i halsen. Säkerligen tänkte hon tillbaka på alla fina minnen vi delat under våran tid tillsammans. Det var lite nostalgi i luften, det tror jag vi båda kände.

Lite försiktigt vågade hon sig fram till mig och  viskade i mitt öra att saknaden var obeskrivlig. Med tårfyllda ögon frågade hon om jag inte ville ta henne tillbaka, hon ville uppleva fler möten med mig. Hon suktade efter att få uppdatera min arbetsmarknadsprofil, komplettera mina meriter och hjälpa mig mot ett nytt liv. Hastigt sträckte jag på min kropp, med blicken i skyn och skrattade mitt mest överlägsna och elakaste skratt - heheho ho ho. Nejdu Britt-Marie, i mina ögon excisterar du icke längre, sa jag och gick min väg. I samma ögonblick som jag kände mig fruktansvärt mäktig och stolt ringde väckarklockan bredvid sängen. Och lika fort som känslan uppstod, försvann den.

Kanske var tiden med Britt-Marie inte så dum?

//F