Håkan

Kommer hem sliten i kroppen efter en dag med kommunal research och slagsmål i en källare.
Kylan biter i ansiktet, trots att min jacka kommit med expressleverans från möjligheternas stad. Efter att ha slagit runt på halvbra sitcom-serier i en stund i tv-soffan, så lyssnar jag igenom den. Ja jag säger "den" för vem som helst förstår att jag pratar om Håkans "två steg från paradise" och jag vet inte vad jag ska säga. Alltså, de känslor som rusar igenom kroppen, trodde jag bara du kunde köpa av skumma killar på klubbar.
Texterna är så bra, så djupa, i textväg kan det vara hans bästa hittills.

Jag minns hur jag på högstadiet skrattade åt folk som lyssnade på Håkan. de var "speciella" och "unika", töntigt tyckte jag då, men så var det ju.
Jag minns när mamma sa
-för att förstå Peter Lemarc måste man ha varit kär.
det stämmer. för med lite erfarenhet om den känslan så förstår jag henne, och istället lyssnar på Lemarc mycket nu förtiden.
Så är det med Håkan, men på något sätt mycket mer. Man ska ha gått igenom alla känslor för att förstå honom, detta framgår även i Spår 10 på nya skivan "man måste dö några gånger innan man kan leva".

efter par ggrs lyssnande känner jag med ett leende som spränger fram bakom en tårögd-känsla, nu ska jag leva.

/A

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0